Release the Stars - Rufus Wainwright

Rufus Wainwright tillhör väldens bästa musikerfamilj och är alldeles obegripligt begåvad som sångare, musiker och låtskrivare. Hans två skivor Want I och Want II har jag spelat till leda och där finns allt från En Bolero-inspirerad sång som börjar som en viskning och sedan exploderar, en a capella om en kvinna som älskar sin konstlärare, ett svulstigt nummer där Rufus piggt frågar sin älskare varför hela hans hjärta tvunget skulle krossas, kunde han inte fått behålla en liten bit att plantera i trädgården? Och finfina popsånger med underbara körer av syster Martha.

Vi har en DVD på biblioteket med en Rufusdokumentär som gör att man bli alldeles tagen.

Och nu kom skiva nummer fem. Först blev jag besviken på Release the Stars. Bara titeln är jolmig på något sätt, hela skivan än mer pompös än vanligt, med gigantiska orkestrar och lite av självironin och galenheten och variationen från Want-skivorna är borta. Rufus röst drunknade bland alla stråkar och jag hittade inga fyndiga texter eller berättande texter. Dessutom kände jag att jag tröttnade lite redan innan jag hann vänja mig. Men så lade jag sångerna ihop med de gamla sångerna i min Shufflespelare som spelar alla sånger i slumpvis ordning. Och plötsligt upptäckte jag att de nya sångerna är ju lika bra som de gamla ändå. Kanske är de lite mognare, lite mer medelålders bara. Kanske måste jag bara titta lite mer i texthäftet.

Låna låna!

Och gå på konserten 1 juli!