Med nya skivan Eye contact har bandet Gang Gang Dance tagit ytterligare ett steg mot odödlighet. Lyssnar man bara nog så kommer belöningen. Skivan finns nu att låna. Ovan kan man höra det drygt elva minuter långa inledningsspåret Glass jar.
Idag kom följande nya skivor in:
Oh Land
Band of Heathens
Stevie Nicks
Kate Bush
Thorsten Flinck
Ison & Fille
Blind Boys of Alabama
Jenny Hval
Jaha, får se vad man kan skriva om Dylan att få knäskålarna sönderslagna av någon rabiat Dylanman. Senaste dagarnas artikelserie i DN gör mig helt klart nervös.
Vi har i alla fall ställt fram ett Dylanbord på biblioteket. På det finns skivor, biografier och DVD.
Jag hade tänkt lista mina favoritlåtar men insåg snabbt att youtube har begränsad Dylantillgång. Det här är det bästa av vad jag hittade och jag passar på att tipsa om albumen de är med på!
Time Out of Mind, 1997
Det här tv-framträdandet hjälpte helt klart mig över till rätt sida av Dylan-staketet i mina tonår på det sena 90-talet. Time Out of Mind hyllas som en comebackskiva och starten på en stark period sent i karriären som väl egentligen håller på fortfarande.
Blood On the Tracks, 1975
Dylans skilsmässoskiva är för mig hans bästa. Istället för att vara oåtkomligt poetiskt geni (Blonde on Blonde) eller politisk agitator (Times They Are a-Changin') skriver han med samma precision om kärlek, svek och uppbrott på detta mästerverk. I vilken vers han sjunger "blue" bäst i denna liveinspelning av "Tangled Up in Blue", lämnar jag åt experterna
Highway 61 Revisited, 1965
Dylan pluggade in elgitarren vilket räckte för att skapa skandal i den folkmusikscen han på den tiden var kung över. Historien visar att han gjorde rätt, "Like a Rolling Stone", "Ballad of a Thin Man" och "Desolation Row" är bland det bästa som spelats in.
Vi forsätter vår mission att köpa in rockabilly så som den ska låta. Det är väl egentligen inga fel att den här typen av musik dyker upp i de mest kommersiella sammanhang och smak är som alltid subjektivt. Men hur man än försöker så går det inte att återskapa rockabilly från mitten av 50-talet.
Till vår hyfsat dirga samling av rockabillymusik så finns nu också skivan Underground rockabilly att låna. Bland de 25 låtar hittar du bland annat de tre fantastiska låtarna nedan.
Clandestino är en festival i Göteborgs innerstad som försöker lyfta fram musik du inte får höra någon annanstans. Ofta handlar det om artister från delar av världen som inte är Europa eller USA, dvs sådan musik som i vanliga fall buntas ihop i ”World Music” - facket men som bredden på festivalen visar, har väldigt lite gemensamt. Det blir etiopisk jazz med Mulatu Astatke, knastrig electronica av Hype Williams, hiphopbeats som samplar vietnamesisk 70-talsmusik med franske Onra, spoken word/rap med belgisk-kongolesiske Baloji bland mycket annat samt föreläsningar och diskussioner med revolutionerna i nordafrika som tema.
För första gången i år, håller festivalen till på Storan.
Junip och Hindi Zahra kan ni lyssna på i musikmontern på Kungälvs bibliotek.
Den mystiska London-Berlinduon Hype Williams (ingen relation till musikvideoregissören) ska bjuda på ett spektakulärt framträdande som innefattar löpband. Ja.
Mulatu Astatke från Etiopien är en av de största inom modern jazz och gjorde soundtrack till Jim Jarmusch-filmen Broken Flowers
Lyssna på mer musik och snack med arrangörerna här:
Fågelvägen110503clandestino by fagelk103
Förra hösten firade konsertarrangören Woody West tio år. Från att i början ordnat små spelningar på restaurang Jord i Göteborg så är man nu en respekterad bokare som anordnar konserter flera gånger i månaden på olika scener, med Pusterviksbaren som bas, runtom i Göteborg.
Woody West har sin musikaliska grund i den amerikanska rootsmusiken. Denna mix av rock, country, soul och blues får ofta benämningen americana Ett uttryck som används i brist på annat. I stort sett alla artister värda namnet inom genren har Woody tagit till Göteborg. Vi som bor i närheten ska vara mycket glada för detta.
Den 21 juni har Woody West en minifestival på Trädgårn i Gbg. Åtta band spelar på de tre scenerna. Tre av banden kan du nu lyssna på i våra lyssningsstationer. Dessa är Band of Horses, Dylan Leblanc och First Aid Kid. Andra band som spelar denna junikväll är bland annat Papercuts, Vetiver och Basia Bulat.
Något som genomsyrar alla Woodys arrangemang är den trevliga stämningen. Andra kännetecken är män med skägg, mycket denim och ett och annat par med cowboy boots. Så varför inte besöka Trädgårn för en fin sommarkväll i musikens tecken.
17 maj är Norges nationaldag och vi är inte sämre än att vi uppmärksammar det med att plocka fram några skivor från grannlandet i väst.
Norge är kanske mest känt för 80-talsbandet A-ha med brottarhitten "Take on Me", som finns med på diverse 80-talssamlingar. Vi har två av deras album från 2000-talet.
Det andra man förknippar med Norge är såklart Black Metal, den ondaste formen av hårdrock som blev ökand på 90-talet framför allt på grund av banden Burzum, Mayhem, Darkthrone, Emperor och Immortal som gjort denna fantastiska video:
På 00-talet kom en rad indie-band från Norge med akustiska duon Kings of convenience som spjutspets. Duons ena halva Erlend Öye visade också på sitt första soloalbum att han var intresserad av disco och house, en annan genre som varit stark i Norge på 00-talet. En norsk typ av house med influenser från krautrock, techno och fransk house representeras av Röyksopp men också hyllade producentduon Lindström & Prins Thomas, Björn Torske, Skatebård med flera. Denna typ av musik kallas i vissa sammanhang "Fjord-disco"
En norsk institution är rockbandet Turbonegro vars sångare Hank von Helvete varit sverigeaktuell som filmversionen av Cornelis. En annan norsk institution är indierockveteranerna Motorpsycho som gjort bångstyrig musik sedan 90-talet.
Avslutningsvis vill jag ta upp en av de mest kända klassiska kompositörerna Edvard Grieg vars "I bergakungens sal" är en av de mest spelade styckena alla tider. Möjligen lite uttjatad men ändå en klassiker!
Lite norsk musik i Spoitfy-form hittar du här.
Skivan Kaputt med Destroyer finns nu att låna.
Ytterligare ett gäng skivor står också i hyllan från idag.
De ständigt spretiga, experimentella och stökiga Animal Collective hör till 00-talets hörnstenar oavsett vad man tycker om dem egentligen. För mig har de alltid varit bäst när de åtminstone försökt göra poplåtar, som "My Girls" och "Leaf House". Bakom dessa låtar finns ofta medlemmen Noah Lennox, mer känd som Panda Bear. På hans andra soloalbum "Person Pitch" från 2007 faller alla bitar på plats: i grunden är Lennox en modern Beach Boys-uttolkare. Sångharmonier dränkta i reverb är kärnan i det han gör men samtidigt visar han en förståelse för modern techno i sina arrangemang utan att för den skull göra någon electroindie. Det handlar mer om att skapa ljudlandskap med repetitionen som verktyg vilket lyckas bäst i den monumentala "Bros" . Skivan var med på i stort sett alla albumlistor för 00-talet, ofta i toppskiktet.
Att följa upp en sådan skiva är som bekant inte helt lätt men nya "Tomboy" är ett rimligt försök. Låna den och avgör själva.
Med all världens folkrockskägg på sina axlar så har nu Fleet Foxes värkt ur sig sin andra platta. Vi har den för utlån.
En hel del annat nytt finns också. Kom in och botanisera.
Årets polarpris går till Patti Smith och Kronoskvartetten. Två klockrena utnämningar varav den ena är rolig och den andra är väntad.
Patti Smith har omdefinierat vad en frontperson och textförfattare i rock kan göra. Hon har fört in element av poesi, performance och spoken word, förvisso inspirerad av Jim Morrisson och Bob Dylan men hennes framförande av lyrik i rytmisk form där musiken får anpassa sig efter poesin och inte tvärtom är ett radikalt grepp. Patti Smiths enda hitlåt, den fantastiska "Because the Night" är skriven av Bruce Springsteen och liknar i allt väsentligt inte hennes mest banbrytande material på albumen "Horses" och "Radio Ethiopia"
Kronoskvartetten står för den minimalistiska 1900-talskonstmusik som flera tidigare pristagare representerat, som Steve Reich och Karlheinz Stockhausen. Det intressanta med utnämningen är att man ger den till en uttolkare - Kronoskvartetten är en traditionell stråkkvartett som tar sig an icke-traditionell musik, från minimalisterna till jazz, afrikansk musik och rock. De har med andra ord inte skrivit någon musik utan framför andras verk - det är det originella i uppsättningarna som belönas.
Stig "Stikkan" Andersson instiftade polarpriset 1989 och det första delades ut 1992. Priset gör anspråk på att vara "världens största musikpris" och ska alltså motsvara nobelpriset i litteratur, en status man får säga att priset fortfarande arbetar för att uppnå.
Vad är det då för pris? Priset delas ut till personer vars verk har potentiellt stor betydelse för musikens utveckling. Det har gått till modern komposition (Steve Reich), pop och rockikoner (Paul Mccartney, Bruce Springsteen m.fl.), soul (Stevie Wonder), elektroniska pionjärer (Stockhausen), modern pop (Björk), hårdrock (Led Zeppelin), representanter för icke-västerländsk musik (Gilberto Gil), men även en instrumenttillverkare (Robert Moog) och hela länder (Estland/Lettland/Litauen). En lista på tidigare pristagare finns här
Nu till det intressanta: Vilka har inte vunnit priset? Dags att klaga!
Noterbart är att sju kvinnor vunnit priset inklusive årets pristagare Patti Smith. Man kan undra var exempelvis en Aretha Franklin är? Eller Kate Bush? Elektronisk musik som inte är klassisk lyser också med sin frånvaro, precis som hiphop. Kraftwerk och Public Enemy eller Dr.Dre eller en technopionjär som Juan Atkins känns alla frsäschare är typ Peter Gabriel och andra farbröder som vunnit priset.
Inlägg
Alla kommentarer
