Feist - The Reminder

Feist brukar nämnas i samband med andra artister, ledsna och sjungande flickor som jag tycker om, som Cat Power och Joanna Newsom. Jag lyssnade en del på hennes förra skiva Let it Die, med den sockersöta hitten Mushaboom (som motsägelsefullt både användes i en färgglad Lacostereklam och tlkades av bright Eyes i en stökig version). Jag tyckte om skivan men kände ändå att hon tillhörde de tråkigare artisterna i sin genre. Lite svag röst, lite meningslösa texter, inget av Cat Powers nerv, Newsoms originalitet eller Joni Mitchells lyriska ådra.
Nu kommer hon med en ny och den känns mycket mer lovande. ”The reminder spelades in på en vecka och låter spontan och omedelbar. Traditionell i formatet med 13 låtar på 3-4 minuter var, med mycket variation, från släpiga ledsna kärlekssånger (So Sorry) till gospelsvängig Nina Simone cover (Sealion), till försiktigt rockande (Past in Present). Trots den Stina Nordenstamtunna rösten har Feist mer sväng och framåtdriv i sina sånger, mer lättsam poppighet och lättillgänglighet än de flesta hon liknas vid. Man ska nog lyssna på Feist på hennes egna villkor och inte jämföra så mycket. Det känns som en somrig skiva att hitta små guldkorn i. Något att sätta på när man sitter på mjuka kuddar av plysch och dricker söta söta drinkar. Redan efter första genomlyssningen längtar man tillbaka till vissa spår (1234 och My Moon My Man) och det bådar gott.