American Doll Posse - Tori Amos

Efter förra skivan Beekeeper kände jag att jag fått nog av Tori. Visst hon spelar piano underbart och man kan alltid lita på att hon är kompetent, bra melodier, bra texter, bra sång, men inte kändes det som någon utveckling längre. Bara som att hon blev mer och mer pretentiös. Beekeeper var 18 spår lång, indelat i symboler av sex olika trädgårdar som i sin tur kom igen som sexhöringen i bikupans vax. Inget fel med detta, men det var ingen sång som grep tag eller kändes spännande.

Sen läste jag en intervju om den nya skivan och den verkade om möjligt ännu mer ambitiös/pretentiös. Amos ikläder sig där rollen av 5 olika kvinnor inspirerade av grekiska gudinnor, alla fem talar olika dialekter, sjunger olika slags sånger, skriver varsin blogg, ser olika ut med olika kläder och peruker. Dessutom ska hon uppträda som alla fem på framtida konserter. Och skivan har 23 spår.

MEN, American Doll Posse är ju hur bra som helst. Amos tar ut svängarna och låter rockig och Kate Bushig och politisk som i fornstora dagar. Big Wheel är en klockren hit, men av albumets 23 spår är det säkert 10 till som är blandbandsmaterial, och ingenting är tråkigt. Allt har fastnat, jag nynnar med i varenda en av de 23 spåren. Skivan går och går hemma och den går i min iPod men jag tröttnar inte.

Och plötsligt blir jag faktiskt intresserad av de fem gudinnekvinnorna och deras bloggar. Det verkar inte alls pretentiöst utan genialt.